Jag önskar att alla människor fick de straff dem förtjänar.

Man kan känna igen sig så overkligt mycket i böcker man läser.

Ja, man kan till och med börja gråta bara man läser baksidan av en bok. Man känner förståelse och medlidande. Speciellt i verklighetsbaserade böcker. Jag har läst Maggan Graafs självbiografi - Det ska bli ett sant nöje att mörda dig och Unni Drougges självbiografi - Boven i mitt drama kallas kärlek.

Urs, jag borde inte läsa sånt. Funderar på att läsa en annan självbiografi som mamma håller på att läsa. Men jag mår så dåligt i hjärtat när jag läser sånt så jag vet fan inte om jag klarar det. Samtidigt så vill man läsa dem, för att se att allt blir bra i slutet! Det är de jag älskar med böcker, allt slutar ändå bra. Speciellt när en offentlig person skrivit dem. För man vet att dem mår bra och har det bra i dag, så då går det bra att läsa deras böcker om historier från händelser i deras tidigare liv.

Det är speciellt känsligt med mammas bok för jag har ingen aning om vem författaren är. Jag vet alltså inte om slutet kommer att vara lyckligt eller ej.

Jag hatar att läsa om när barn far illa pågrund av deras idiotiska mammors sjuka besatthet av sinnessjuka män!!

Men som sagt, när jag känner mig säker på att slutet blir lyckligt så tänds en gnista hopp i mitt hjärta. Det är lite därför man dras till såna böcker, för att få känna det där lilla ljuset som tänds.

(Oftast släcks det lika fort, men det är skönt å få se att under kan ske)

Jag önskar alla barn en trygg uppväxt i en stabil familj. Med eller utan biologiska föräldrar.  

Böcker kan verkligen få min hjärna att gå på högvarv.

Jag ligger efter i plugget, måste göra ett ryck snarast möjligt.. Blir tokig på mig själv!

Min skola och Csn har inte lärt sig kommunicera så jag måste göra de åt dem.. 

Linda har skadat sitt ben på en studsmatta, så mina två senaste dygn har jag varit anträffbar på akuten. Jag som hatar sjukhus, inte nog med det så fick hon en spruta i magen idag.. jag lämnade henne snabbt för att andas ur mig min rädsla, men då jag hörde hennes skrik så kände jag svimningskänslan komma smygandes, så jag fick springa tillbaka för att inte svimma i ett hörn på sjukhuset där ingen skulle hitta mig!

Det gick bra iallafall, jag svimmade inte och Linda hade inga frakturer. Men ett ledband som var åt helvete hade hon dragit på sig. Hon har fruktansvärt ont och jag lider med henne <3

Nu ska jag gå och lägga mig bredvid min fina och omtänksamma Jocke <3 Önskar att alla fick ha en lika bra sambo och pappa till sina barn som jag har! Han gör mig Stolt.

Peace out!